Jag flyttade en del när jag var barn/ungdom. Därför bytte jag ofta ridskola och stall. När man kommer in som ny i ett redan etablerat stallgäng så har redan prioriteringsordningen för hästarna/ponnyerna satts. Skötar systemen var redan fyllda och de “bästa” hästarna/ponnyerna var redan upptagna dit jag kom. Alla hade “sina” hästar/ponnyer. Så de hästar/ponnyer som liksom “blev över” till mig var sällan de enklaste. Varken att sköta eller att rida…
De blev mina läromästare. Vilket jag Idag är mycket tacksam för.
Då var det inte så kul. Många av mina kompisar fick egna hästar/ponnyer som de tränade och tävlade på. De fick meriter och blev jätteduktiga, på just den hästen/ponnyn. Jag red på de som bjöds. Ofta de unga, de gamla och stela (tjuriga) och fick inga höga meriter. Högst på mina önskelistor från ca 5års ålder stod. En egen häst/ponny. Fler medryttarhästar än jag kan räkna och ett antal foderhästar har passerat under åren. Jag blev 32år innan jag ägde min första häst. KILLIGREWS FLAIR.
Henne mötte jag på min väg att utbilda mig inom hästbranschen som vuxen. (Med 3 småbarn. Vovve. Man och villa) Med målet satt till att utbilda mig till Hippolog, så hamnade jag först på Komvux. Jag läste upp de skolämnen som behövdes och för att få min hästkunskap på papper så började jag som vuxen elev på hästlinjen vid Stjernhööksgymnasiet i Rättvik. Efter att jag samlat på mig de hästämnen som bjuds för gymnasieeleverna där, inkl ett Hästskötardiplom. Så läste jag även Strömsholms ridinstruktörsutbildning RIK 1 under den här tiden. Utbildade mig inom brukshundklubben till hundinstruktör. Samtidigt som klicker kom som en ny del i belöningsläran. Jag höll valp och allmänlydnadskurser och tävlade en hel del lydnad med den egna hunden. Jag tog även mina tyngre körkortsbehörigheter inom försvaret här. Bilkåren lade jag många timmar på att kursa och ledarskapsutbilda mig hos dem. Motorinstruktör och Fänrik. UGL och ett stort antal nätter i tält och på logement. Med människor man inte själv har valt och man blev både lortiga, hungriga och trötta tillsammans. Där lärde jag mig mycket om hur människor agerar i olika stressande lägen. Framför allt lärde jag mig mycket om mig själv.
Det bara Måste ha funnits fler timmar på dygnet då jämfört med nu…
Jag blev iaf kvar på naturbruksgymnasiet som hästlärare och vik stallchef under några år. När jag var där köptes Flair in som tänkt skolhäst. Eftersom jag, som vanligt, var den som inte hade någon egen häst att ta hand om efter skoltid. Så var det jag som red de nya hästarna och skolade in dem i verksamheten. Hon trivdes dock inte med olika ryttare så jag köpte henne av skolan. Hon hade ett krångligt sadelläge och var väldigt känslig att rida. Så en helgkurs i prova på hästmassage resulterade i många, långa kurser och ett diplom som hästmassör från Axelssons med tilläggsutbildningar i bla, rygg hälsa. För att kunna möta en bättre bredd av kunder så läste jag här även en B-tränar kurs inom travet. Lotta Söderström, då Månsson, kom till skolan och presenterade Centreradridning för oss lärare och elever. Jag tävlade Flair tom LA dressyr och tränade 1,10m hopp. Men hon, och jag, blev väldigt spända och stressade utav presterandet. Här började även min kropp säga ifrån med diverse värkproblematik. Så jag började istället rida distans och western. Slumpen gjorde att jag hittade en westernsadel som låg toppen på henne. Vi började tävla westernridningens flesta ridgrenar och gled snart in även på dess kovallning. Vilket stärkte hennes självförtroende och satte verkligen alla våra tidigare balans och samarbetskunskaper på prov. Jätteroligt verkligen!! Intagningsprovet till Hippologen innefattar dressyr och hoppning på relativt hög nivå. Jag hade under dessa åren på naturbruksgymnasiet och med Flair fått lov att erkänna att min dröm om att bli Hippolog kändes väldigt avlägsen och fick läggas ner. Min kropp höll inte för att yrkesmässigt rida på den nivån. Inte heller Flair räckte riktigt till för den vägen. Att skaffa fler hästar med specialinriktning för hopp och dressyr var inte att tala om varken ekonomiskt eller tidsmässigt med barn och hus, en kropp som inte höll mm.
Den centrerade pedagogiken föll jag för genast! Med dess, för mig logiska förklaringar utav i vilken riktning energin utav våra gemensamma kroppar skulle guidas. Med liknelser som min hjärna förstod direkt.
Ändå fick jag börja med att skritta. I Minst 6månader fick jag bara skritta. Skritta och skritta ännu mer… Tillslut så tog jag mod till mig och sa jag det till Lotta, när mitt självförtroende inte klarade att “ta” mer skritt. -Du Lotta. Jag kan faktiskt tom galoppombyten. Hon svarade säkert något i stil med. Att Javisst. Med sin mjuka, alltid lika tålmodiga stämma. Så kan du byta varv Marita. I skritt…
Jag vet Idag vad hon höll på att bygga om i mig. Detaljer som hade hoppats över och för att både kropp och knopp skulle vara mig samarbetsvilliga. Då var det frustrerande. Vilket ju såklart inte hjälpte ett endaste dugg!!!
Det bästa modet när vi jobbar kring hästar är Tålamodet!
Tack Lotta! För att du tog mig till dig och trodde på mig. Idag är jag Level2 instruktör i Centreradridning.
Jag och Flair fick några fantastiska år tillsammans innan hon blev illa skadad i hagen och fick vandra vidare. Två Quarter ston har jag haft som mina egna efter henne. Jag blev ensam med barnen och fick därför se till att skaffa mig jobb som var välbetalda och hade tider som passade. Dock har min kropp fortsatt att inte fungera för det jag utsatt den för. Nu har jag förstått varför och är betydligt snällare emot mig själv och inser mina begränsningar. Detta erkännande ledde i sin tur till att jag idag också kan se mina fantastiska möjligheter. Jag sitter på massor utav kunskaper som min lite krokiga väg har givit mig. Jag har idag barn som vingarna börjat bära ut i livet på egna ben för. Min tid i livet är NU.
Så här sitter jag nu och filar på min hemsida. Min resa och varför jag brinner så för att få dela med mig utav mina kunskaper.
Kanske till just Dig 😊
